Att vilja men inte kunna

Ibland skulle jag kunna ge nästan vad som helst för att kunna rula internet. Jag vet, det är en sjuk mening, men kolla den här annonsen:

http://www.blocket.se/vi/18313357.htm?ca=11_s

beskåda det taffliga sönderborrningsjobbet och kontemplera möjligheten att bara kunna - Gudalikt - glida in och skriva "Ripoff" "Sönderborrad" "Skitdeal" över annonsen. Sant, till skillnad från 4800 poäng Gudlinje på teologen så finns det existerande hackerutbildningar att anmäla sig till, men så viktigt är det ju inte.

Stärkare = målvakt

Ursäkta en fotbollsanalogi alla sporthatande Pålle-spelare, här kommer en i alla fall. Det sägs om Arsene Wenger, manager i Arsenal, och Sir Alex Ferguson, manager i Manchester U att de har dålig koll på målisar. Båda har uppnått en överjordisk precision i att få tag på rätt spelare ute på planen, men när det gäller målvakter verkar båda ha en attityd av "javisstfan, nån ska ju stå också". I sanningens namn har de haft både ups och downs på målvaktspositionen - båda är minst sagt mångåriga på sina egna managerpositioner - men det kanske ligger nånting i det i alla fall.



Och så till saken; jag är precis likadan när det gäller förstärkare. Det ska låta bra helt enkelt, i övrigt är jag en total rudis.



Köpte alltså en Bluesbreaker på annons utan att ens ha provspelat en. För att den är så jävla snygg och för att det låter så bra om Peter Green på de där plattorna från 60-talet. Säljaren påstod att den var på 50 watt, och jag tänkte att han missuppfattat saken eftersom den kommer med två Celestion greenbacks på 25 watt var, men han hade rätt. Och 50 är ju inte lika sexigt som 30. Dessutom gick fanskapet sönder efter cirka 34 sekunders provspelning - jag tror det är ett rör som måste bytas. Så kan det gå. Och fixad ska den bli.



Jag har också i min ägo en Traynor YGL Mark III - en charmig Fender Twin-klon från 70-talet som jag gav för mycket för till den där staren som numer driver Rindö Retro och som då hade butik på Karlbergsvägen i Stockholm. Den är helcharmig, men jag köpte den för att den såg så bra ut. Faktiskt. Och den skulle i ärlighetens namn vinna på att vara just en Fender Twin istället ljudmässigt.



Och just ikväll har jag fått bekräftat att jag äger en Marshall JMP-topp från 70-talet, en 100-wattare. En gammal bandbuddie vill inte se fanskapet igen för den är trasig, men eftersom den inte brunnit så går den nog att fixa. Men ärligt talat: Vem behöver 100 rör-watt? Buddien kör numer en nyare Gretch genom en Vox AC 15 - nytillverkad förstås. Men alla stärkare med bara ett element som jag testat låter så burkigt...



Det bästa ljud jag för tillfället kan uppnå är genom att koppla Classicen med SD 59-pickuperna genom MXR-distorsionpedalen till min lätt moddade Philips rör-radio från 50-talet.



Och det bästa jag nånsin haft ljudmässigt var när jag spelade på min gamla Hofner-planka med tre pickups och röd krokodilskinnsplast genom en AC30 topp och en ruttnande hembygges 2-12:a. Men var får man tag på sånt idag? Och ärligt talat - vackert var det inte...

Fenderianer och anhängare av Gibsonismen

Hur kommer det sig att man kan förlora sig så till den milda grad bortom förnuftets gränser att man kärar ner sig i en träbit, med lite metall och plast och annat elektroniskt jox? Att man kommer på sig själv med att fånstirra lyckligt på nämnda träbit oftare än att använda densamma till något kreativare?

Vad påverkar en att indentifiera sig med plankan? I ungdomen är det väl antagligen ens husgudar som viftar med en viss typ av planka som får en att vilja vifta med en likadan.

I mitt fall var det Telecastern, jag tragglade i över tjugo år med att försöka lära mig spela på en sån, för att hjältarna hade likadana... av en slump testade jag en Les Paul vid en studioinspelning och poletten föll ner - det här är MITT instrument. Jag har inga direkt stora influenser som använder samma träbit, men det är ok ändå numera. Den funkar för mig. Dessutom är de ju fantastiskt vackra. Och bra.

Gibson Firebird är en annan fantastiskt cool skapelse som jag använde under ett antal år för att hjälten gjorde det, men den kunde jag faktiskt traktera någorlunda, till skillnad mot Telen.

Nu har jag faktiskt glömt vart jag ville komma med det här, men kan ändå konstatera att vissa grejer känns rätt utan att man har något slags logik eller ens en vettig förklaring till varför man väljer det ena framför det andra.

Till exempel kan nämnas att en "närstående bekant" med en viss faiblesse för gamla Les Pauler nyligen införskaffade en reissue av Marshalls Bluesbreakercombo för en ansenlig summa pengar utan att ens ha testat den. Liknande affärer har jag också gjort med varierande resultat...

Den här t ex tycker jag är alldeles förtjusande,



en Burns Orbit Double 12, som finns på Örjans Junk Deals. Den skulle jag kunna köpa för att den är så vacker, men förmodligen låter den inte särskilt bra.

Å andra sidan, den här gitarren som finns på Halkans skulle jag inte ta i ens med tång, fast den mycket väl kan tänkas vara ett bra instrument:



Så, jag antar att jag är en ytlig kille som föredrar form före funktion... ;-)

Teenage LP?

Att det är världens bästa låt är ju odebattabelt. Men att det kryllade så illa av pållar visste i alla fall inte jag...

http://www.youtube.com/watch?v=wAtUw6lxcis&feature=search_on_watch&search=undertones

Rätt ska vara rätt

"Tack för expertisen" - ja jävlar, då är tröskeln inte alltför hög...

http://www.blocket.se/vi/17700790.htm?ca=11_s

Måste försöka sluta skratta, det är ju för tusan dags att sova!

Finn fem fel

Det är lika bra att säga det igen först som sist - jag är inte nån av världens ledande experter på Les Paul-datering. Men jag får ändå en känsla av att det är ett och annat om inte stämmer med den här. Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns ett och annat som gör mig fundersam, inte minst serienumret. Jag har också för mig att den här gitarren var ute på Blocket för några veckor sen, också då marknadsförd som en -63:a, och de foton som då låg ute avslöjade ännu fler märkliga detaljer.

Som sagt, jag kan ju ha fel så jag mailade säljaren för att få reda på vad som föranleder dateringen. Fortsättning följer.

De här å andra sidan är nog tvättäkta 53:or. Grymt snygga - undrar hur de låter...

Uppdaterat: Såhär ser en Gibson Les Paul Standard 1963 ut. En riktig alltså...

Ändrade prioriteringar

Det är ju ingen nyhet det här - inte för oss som är maniska på att läsa alla till salu-annonser på Vendolin och Blocket. Och det gäller inte bara pianon - den klassiska möbel-elorgeln är ju också lika populär som en bajskorv i pool.

Jag minns när grannarna i villaområdet i utkanten av Katrineholm hade skaffat nån sån där "Viggen"-variant, det måste ha varit runt 1980, och stolt bjöd in oss för att beskåda underverket. Eller när den lokale musikhandlaren hade släpat ut nåt åbäke med fjorton pedaler och elva manualer på trottoaren under den årliga Katrineholms-veckan och satt och demonstrerade alla fantastiska rytm- och kompmöjligheter som fanns. Att orglarna är impopulära idag har en mycket enkel förklaring - allt de kan och lite till får idag plats i en maskin som ryms i innerfickan. Och sådär vidare snygga som möbler är de ju inte - annat då med en klassisk tramporgel.

Pianot har också förlorat sin ställning som statussymbol, men där tror jag framför allt det är själva otympligheten som gör att folk vill bli av med dem. Alla som nån gång varit inblandade i att bära ett gammalt piano nedför en trappa vet vad jag menar.

Så skulle elgitarren kunna gå samma öde till mötes? Inte en chans förstås, av flera skäl. Det viktigaste är nog att ingen hittills lyckats återskapa ljudet digitalt - förmodligen beroende på att det är så mycket analoga variabler inblandade när ljud uppstår ur en gura.

Men jag tänkte på det när jag såg några kids prova en sån där dataspelsgitarr i en spelbutik i Kista Centrum igår - det kanske blir som med bandyn. För kidsen idag är bandy en sport som spelas inomhus med en plastklubba. Det jag menar med bandy kallar de ute-bandy i den mån de alls känner till sporten.

- Aha - du menar en IRL-gura, kanske det låter om några år när man snackar Les Paul med nästa generation.

Varje nyhet är en dålig nyhet, eller hur det nu var...

Japp, så är man tillbaka i storstadens larm och brus efter 5 veckors ypperlig rekreation i Voikoski, Savolax. Det enda som störde kontemplationen var matbussen som kom en gång i veckan, då fick man masa sig iväg och stödköpa ett par glassar, en och annan pilsner och några paket knaster.

Som balsam för själen...

Väl hemkommen och med inte så lite tillbaka-på-jobbet-blues slösurfade jag runt lite för att se vad som har hänt i den riktiga världen under tiden och nästan genast gjorde jag en fasansfull upptäckt. Jag ramlade nästan av stolen när jag av en händelse råkade nörda in på Les Paulrelaterade sidor och hittade denna bild på vad som döljer sig under täckplattan för kontrollerna i Les Paul anno 2008:

Som kommunistklister i ögat...

Visst, Gibson har ju gjort sin robotgitarr, men den ser jag mest som ett skämt i stil med Les Paul recording, men detta ska alltså vara den nya standarden? Som någon sa: -Har den Internetuppkopling? Vad blir det härnäst, koppla upp gitarren mot nätet och ladda hem ljudkaraktärer hos specifika mikar?

Nog för att man är en stockkonservativ gammal uv när det kommer till gitarrer och kringutrustning, men vi kan väl vara överens om att den lämnar en del övrigt att önska vad gäller mojo och estetik?

Peter Green's LP

Jag borde låtit bloggkollegan skriva detta inlägg eftersom jag är långt inne på hans planhalva musikmässigt, men drar man iväg till finnskogarna på semester får man skylla sig själv! Jag satt nämligen och youtubeade härom kvällen och hittade det här klippet från en gitarrmässa där Peter Green's gamla LP 59 fanns utställd.

På klippet testas den, och i kommentarerna hävdas att just den här gitarren, med sin i och för sig välkända pick-up moddning, är helt unik i tonen - att det direkt går att höra att det är just den där Les Paulen. Det kanske bara är mitt musiköra det är fel på - eller så är jag inte tillräckligt överimpregnerad på gammal John Mayall/Fleetwood Mac etc för att kunna avgöra.

Just Mayall kommer ju till Stockholm snart, Berns 20/7. Hur det står till med Mr Green vet i alla fall inte jag.

Även om jag bugar och bockar i beundran för både Mayall och Green ligger en viss orkester från Australien mig varmare om hjärtat, och lite glad blev jag över den här nyheten härom dagen.

Ett par anmärkningar bara: I vissa tidningar lablades AC/DC som "Heavy metal-band" - vilket känns lite okunnigt, för att uttrycka det milt. Vidare undrar jag hur kul det skulle vara för de nära anhöriga att höra just den där låten om det var en annan som låg i kistan. Å andra sidan skulle man ju knappast bry sig så dags.

På den snodda bilden ovan lirar för övrigt P Green på en helt annan gitarr...

Semestertider?

Japp, nu är det dags att packa bilen full och åka till stugan. Jag tror inte moatjén blir lätt att övertala vad gäller packning. Själv skulle jag gärna se ett stycke Marshallförstärkare och en LP i bagaget, minst. Det skulle förstås bli på bekostnad av leksaker och sjuttioelva väskor med kläder. Det gör sig naturligtvis icke. Vad göra? HSB har sista ordet och man får väl sitta och dregla i glättiga gitarrmagasin under ett par veckor när abstinensen blir för svår.

Jag hade en tanke på att bygga en LP-liknande skapelse, eller rättare sagt montera ihop en byggsats snarare, som ett slags sommarprojekt, men det lutar åt att jag får bygga blomlådor åt svärmor istället. Inget fel i det förresten. Så nu blir det till att spela luftgitarr och knacka luftdator ett tag, för inte tar jag med en dator ut i skogen och det skulle aldrig falla mig in att skaffa babianarsel (Pod) och hörlurar.

Trevlig sommar och vårda era sexsträngingar ömt!

Att modda eller inte modda, det är frågan.

Vissa byter mikrofoner på sina gitarrer som andra byter kalsonger. Avsikten är naturligtvis att instrumentet ska låta bättre. Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av att hot-rodda mina gitarrer, men jag måste krypa till korset och erkänna att jag har blivit biten av moddarflugan. Lite, åtminstone.

Ett varningens finger måste höjas dock! Det man ofta glömmer är att:
1. Om gitarren är död akustiskt kommer den med all säkerhet att vara det inpluggad också. Även efter mikrofonbytet.
2. Om det är skit bakom plektrumet hjälper ingen moddning överhuvudtaget...

Jag har kunnat konstatera att det stämmer genom otaliga mickbyten. Min ena Les Paul låter himmelskt oavsett vilka mikrofoner som sitter i, medan den andra låter hyfsat på samma premisser.

I senaste numret av Musikermagasinet bekräftar en gitarrbyggare precis det, han menade på att inte ens kroppens material var särskilt väsentligt för gitarrens ton, utan det var greppbrädans material som var det mest avgörande. Det finns säkerligen massor av elektroniknördar som hävdar med bestämdhet att elektroniken är det mest avgörande, men de har, ursäkta min franska, helt för jävla fel.

Så, finns det någon sensmoral här? Något slags agenda? Ptja, möjligen det här; ägna mer tid till att spela istället för att löda.

En video med Reg och tjejerna kan jag väl bjuda på så här på lördagskvällen, som något slags tröst mot torsk i fotboll mot Spanien. Kolla in basisten!

Det var bättre förr, faktiskt

RSS:en från Strages odysse genom oförglömliga Youtube-klipp dog av nån anledning för några månader sen, och slappt nog följde jag aldrig upp det. Vilket å andra sidan möjligtgjort en helt fantastisk fredagskväll i sällskap med en massa bortglömt underligt gunk och ett par öl.

Det här fryser jag grymt på i alla fall.

Vän av ordning

Jag vet mycket väl att jag radat upp misstag och slarvigheter i hela mitt liv. Men jag tycker också att det finns en punkt när man kan försöka få hjälp om man har svårt för något. För oavsett allt annat, den här annonsen gör inte att jag får förtroende för säljaren direkt....

Byggsats

Konceptet är ju väl beprövat - kolla bara Ingvar Kamprads bankbok så får du se. Och det funkar helt uppenbart i andra sammanhang, som halvfärdiga hus där du får ägna första tre månaderna åt att - efter bästa förmåga - tapetsera, lägga golv och måla. Men uppenbarligen är världen inte redo för samma upplägg när det gäller gitarrer, erkannerligen Gitarrernas Gitarr. Kolla bara

http://www.blocket.se/vi/16520331.htm?ca=11_s

Om det inte är så att mitt ben har blivit draget så skiljer sig den här från en riktigt bra bara på avsaknaden av lack, men jag måste ju erkänna att jag personligen skulle föredra att lägga fyra till och få en färdigbyggd.

Att spotta på grannens gris

Den här guran är grym:

http://www.blocket.se/vi/15681313.htm?ca=11_s

men jag vill uppmana alla att inte göra affär med den lurendrejare som säljer den, jag blev nämligen blåst på just denna gitarr av "Stefan". En lång historia i kortversion är att jag gick med på (mea culpa) att byta den mot en skön -75:a Deluxe. Vad "Stefan" inte behagade berätta, och jag upptäckte det efter förvånansvärt lång tid själv eftersom lagningen var superproffsig, var att Deluxen hade drabbats av ett smärre missöde, typ. Nämligen totalt halsbrott.

Jag singlade iväg den där Deluxen i en annan bytesaffär så småningom, och summa sumarum gick jag mer plus än minus på affären, men taggen i hjärtat är ju kvar. Jag var dum, var inte det du också - köp ingenting av den här säljaren om du inte har total belysning och går på betablockerare.

Sen tycker jag ju att han lyckats hitta osedvanligt osmakliga nya stämmisar också.

Kill your darlings?

Nu kommer det här inte att handla om ett lustmord på föremålet för min beundran, Den Heliga Graalen - Gibson Les Paul.

Det är inte ens ett försök till att "aga den du älskar", utan snarare ett ärligt, om än subjektivt, omdöme om en speciell gitarr.

Våren 2002 led jag av akut GAS, jag behövde helt enkelt en Gibson och helst då en Les Paul. Min gamla Firebird var borta sen länge och SG Juniorn var nysåld. Jag flaxade runt i stans alla gitarraffärer och testade alla pållar jag hittade, men ingen kändes helt rätt. Döm om min förvåning när jag plockade ner en sprillans ny Les Paul Classic och den hade något de andra hade saknat - tonen! Den sjöng så fint att jag inte ens märkte vilket uruselt hantverk det var för övrigt. Till saken hör att jag blir alldeles kallsvettig och darrig så fort jag äntrar en gitarrmånglares butik och tunnelseendet jag får gör inga underverk med mitt omdöme.
Så den fick det alltså bli.

Väl hemma kunde jag ju raskt konstatera att Stevie Wonder fortfarande jobbar som okulär besiktningsman på Gibsonfabriken och om inte hantverkarna är epileptiker allihop så kunde ni ha lurat mig. Greppbräda som en puckelpist, bandstavar som tändstickor, hackiga kantlister, apelsinskalslack, osv. En goofer helt enkelt. Trots det gick jag inte tillbaka till affären. Varför kan man undra? Ptja, jag ville så desperat ha en pålle och det här var ju liksom den bästa som fanns att uppbringa denna vecka våren 2002. Så jag gick till stans gitarrguru och presenterade problematiken och det slutade med att han slet ut bandstavarna, slipade greppbrädan jämn och bandade om. Nu var den skön att spela på, men den lät inget vidare inkopplad. Raskt ut med de keramiska mickarna, som säkert i rätt applikation kan vara tillfredställande, men inte enligt mitt ljudideal. I med ett par Classic '57or och vips, nu lät den bra också. Vid det här laget hade den kostat mig ungefär vad man får ge för en Custom Shop-variant på musikstormarknaderna, vilket kändes lite sådär...

Illa skuren kantlist...

Cherrylack, lite lagom vinglig sådär.

Men hursomhelst, nu känns den bra och jaffalacken håller på att jämnas ut efter ihärdigt dagligt nötande, så hur missnöjd jag än var från början, så har den blivit min älskling nummer ett.

Kill your darlings? Skulle inte tro det. Snarare ett fall av "If you can't be with the one you love, love the one you're with".

Ebbot

RIP Bo

Jag påstår inte att han hade god smak när det gäller gitarrer, inte alltid i alla fall, men jävlar vilken skön stare Bo Diddley var. Jag såg honom aldrig live och nu är det för sent tyvärr, men det finns ju alltid dvd:er att tillgå.

Det skönastse var hans totala brist på självdistans, eller möjligen totala glimt i ögat, välj själv, men jag minns en intervju där han först beskriver sitt bidrag till musikhistorien: "Whaga-da-da ga-da ga-da-da, whaga-da-da ga-da ga-da-da, that's my thing...." och sen slår fast "Well, if I hadn't changed the history of rock'n roll, someone else would've"

Resta lite lagom peacefullt Bo, och hälsa de andra där uppe!

Arantes

Vintage, icke-vintage och skräpvintage

Guran på bilden är inte så gammal, tillverkad 1992 närmare bestämt. Jag bytte in den mot en Fender Telecaster 1975 härom dagen. Det strider mot min natur på ett plan men är perfekt enligt min natur enligt ett annat. För dels älskar jag vintage, ju äldre desto bättre, men jag är också Gibson-älskare, och det är ingen tvekan om att den där pållen är en bättre gitarr än den gamla telen. Jag provade en språjlans Japan-tele inne på butiken, och den kändes helt klart bättre än den där gamla inspelade telen. Vilket jag erkänner under protest eftersom jag tycker att gitarrer ska tillverkas i USA om de ska vara nåt att ha. Jag kan göra nåt enstaka undantag för engelska gitarrer, eller riktigt gamla tyska. Men japanska? Nej tack. För att inte tala om koreanska eller ännu underligare. Men jag måste erkänna att den där japan-telen kändes bra.

Butiksinnehavaren snackade om skräp-vintage. Jag har en gammal Epiphone-planka från mitten-60 som jag tänkt sälja till rätt pris, men butiksinnehavaren - vi kan väl kalla honom Skåningen - var måttligt imponerad. "Det där är bara skräp-vintage" sa Skåningen. "Tja," sa jag "men den är trots allt tillverkad i Gibsons Kalamazoo-fabrik, i Honduras-mahogny och Brasiliansk rosewood...". Och det fick han ju hålla med om, men han menade på att han ändå föredrog en riktigt bra nytillverkad om den bara låter tillräckligt bra. Kanske är skillnaden att Skåningen är nåt slags halvproffsmusiker och det är inte jag.

Efter att ha haft den hemma ett par dagar - Les Paulen alltså - börjar jag nästan luta åt att den är bättre än min andra pålle, och då håller jag verkligen på att ändra mig fundamentalt, för min andra är från 1972, och fram till för nån vecka sen kunde jag svära på att det är den skönaste gitarr jag nånsin spelat på. Det kanske den var fram till i torsdags i och för sig.

Men det går aldrig att komma ifrån att en gitarr från 1972 har mer Mojo än en gitarr från 1992.

Och det är inte jag som spelar på gitarren på bilden för alla er som undrat.

Arantes

Programförklaring, eller nåt

Det här är tänkt att handla om gitarrer. Närmare bestämt elektriska. Företrädesvis av märket Gibson. Det är inte så himla special egentligen - vi är två snubbar som är ganska sålda på just gitarrer, elektriska, tillverkade av Gibson. Vi har mailats en hel del sinsemellan de senaste. Om gitarrer, elektriska... (ni hajjar), såna vi äger, har ägt, skulle vilja äga, och naturligtvis såna vi inte skulle vilja ta i med tång ens. Om de inte är till salu ruggigt billigt vill säga.

Vi har båda sambor (sambos?) som tycker vi är helt störda men som låter oss hållas, för på det hela taget kunde det vara värre. Men visst, vi har båda ett antal hemsidor som vi besöker dagligen. Flera gånger om dagen ibland faktiskt. Och när vi ser nåt kul till salu så brukar vi mailas om det. Och inte sällan blir skrivandet till en dialog om tillvarons verkliga mysterier, typ exakt hur mycket ett pålimmat lönn-lock tar bort av mahognyns inneboende akustiska resonans. Eller vad som egentligen skiljer en Standard -92 från en Classic -03. Eller när Gibson egentligen slutade anstränga sig för att bygga bra grejjer. Var det 2002 som vissa hävdar? Eller 1997? Eller 1959?

Nånstans på vägen tänkte vi att finns det två så finns det flera. Och de kanske skulle tycka vårt debila mailande är intressant. Och med tanke på hur många ointressanta bloggar det finns där ute så kan ju knappast en till göra mer skada. Typ.

Så välkomna. Med lite tur kanske vi till och med försöker få det här att se bra ut.