Det är inte ens ett försök till att "aga den du älskar", utan snarare ett ärligt, om än subjektivt, omdöme om en speciell gitarr.
Våren 2002 led jag av akut GAS, jag behövde helt enkelt en Gibson och helst då en Les Paul. Min gamla Firebird var borta sen länge och SG Juniorn var nysåld. Jag flaxade runt i stans alla gitarraffärer och testade alla pållar jag hittade, men ingen kändes helt rätt. Döm om min förvåning när jag plockade ner en sprillans ny Les Paul Classic och den hade något de andra hade saknat - tonen! Den sjöng så fint att jag inte ens märkte vilket uruselt hantverk det var för övrigt. Till saken hör att jag blir alldeles kallsvettig och darrig så fort jag äntrar en gitarrmånglares butik och tunnelseendet jag får gör inga underverk med mitt omdöme.
Så den fick det alltså bli.
Så den fick det alltså bli.
Väl hemma kunde jag ju raskt konstatera att Stevie Wonder fortfarande jobbar som okulär besiktningsman på Gibsonfabriken och om inte hantverkarna är epileptiker allihop så kunde ni ha lurat mig. Greppbräda som en puckelpist, bandstavar som tändstickor, hackiga kantlister, apelsinskalslack, osv. En goofer helt enkelt. Trots det gick jag inte tillbaka till affären. Varför kan man undra? Ptja, jag ville så desperat ha en pålle och det här var ju liksom den bästa som fanns att uppbringa denna vecka våren 2002. Så jag gick till stans gitarrguru och presenterade problematiken och det slutade med att han slet ut bandstavarna, slipade greppbrädan jämn och bandade om. Nu var den skön att spela på, men den lät inget vidare inkopplad. Raskt ut med de keramiska mickarna, som säkert i rätt applikation kan vara tillfredställande, men inte enligt mitt ljudideal. I med ett par Classic '57or och vips, nu lät den bra också. Vid det här laget hade den kostat mig ungefär vad man får ge för en Custom Shop-variant på musikstormarknaderna, vilket kändes lite sådär...
Illa skuren kantlist...
Cherrylack, lite lagom vinglig sådär.
Men hursomhelst, nu känns den bra och jaffalacken håller på att jämnas ut efter ihärdigt dagligt nötande, så hur missnöjd jag än var från början, så har den blivit min älskling nummer ett.
Kill your darlings? Skulle inte tro det. Snarare ett fall av "If you can't be with the one you love, love the one you're with".
Ebbot
4 kommentarer:
Jag uppskattar verkligen Stephen Stills-citatet.
Själv har jag en omodifierad Classic -01, jag tycker mig ändå finna en fin variationsrikedom i mickarna. Jag antar att ditt exemplar är en -01:a eller en -02:a och därför har ett ABR-1-stall? Ett måste såklart.
Kul blogg! Jag länkar.
Tack för de fina orden. Det stämmer, det är en Classic från augusti 2001. Apropå mickarna, de har en otrolig sustain och bra strängseparation. Väldigt klara. De låter bäst distade tycker jag, vid rent ljud så är de aningens för sterila för min smak. Men visst, de är definitivt mycket bättre än vad som har gjorts gällande av mången proffs-tyckare.
Hur vet du att den är gjord i augusti 2001? :) Det finns inget sätt att avgöra exakt tillverkningsdag på Classic (tyvärr). Vad är serienumret?
Enligt originalpapperen som medföljer gitarren så är den inspekterad den 8 augusti 2001, därav tolkar jag det som att den måste vara byggd nånstans i augusti, kanske juli förresten?
Serienumeret har jag inte i huvudet, men det börjar på 01 iaf.
Skicka en kommentar