Att vilja men inte kunna

Ibland skulle jag kunna ge nästan vad som helst för att kunna rula internet. Jag vet, det är en sjuk mening, men kolla den här annonsen:

http://www.blocket.se/vi/18313357.htm?ca=11_s

beskåda det taffliga sönderborrningsjobbet och kontemplera möjligheten att bara kunna - Gudalikt - glida in och skriva "Ripoff" "Sönderborrad" "Skitdeal" över annonsen. Sant, till skillnad från 4800 poäng Gudlinje på teologen så finns det existerande hackerutbildningar att anmäla sig till, men så viktigt är det ju inte.

Stärkare = målvakt

Ursäkta en fotbollsanalogi alla sporthatande Pålle-spelare, här kommer en i alla fall. Det sägs om Arsene Wenger, manager i Arsenal, och Sir Alex Ferguson, manager i Manchester U att de har dålig koll på målisar. Båda har uppnått en överjordisk precision i att få tag på rätt spelare ute på planen, men när det gäller målvakter verkar båda ha en attityd av "javisstfan, nån ska ju stå också". I sanningens namn har de haft både ups och downs på målvaktspositionen - båda är minst sagt mångåriga på sina egna managerpositioner - men det kanske ligger nånting i det i alla fall.



Och så till saken; jag är precis likadan när det gäller förstärkare. Det ska låta bra helt enkelt, i övrigt är jag en total rudis.



Köpte alltså en Bluesbreaker på annons utan att ens ha provspelat en. För att den är så jävla snygg och för att det låter så bra om Peter Green på de där plattorna från 60-talet. Säljaren påstod att den var på 50 watt, och jag tänkte att han missuppfattat saken eftersom den kommer med två Celestion greenbacks på 25 watt var, men han hade rätt. Och 50 är ju inte lika sexigt som 30. Dessutom gick fanskapet sönder efter cirka 34 sekunders provspelning - jag tror det är ett rör som måste bytas. Så kan det gå. Och fixad ska den bli.



Jag har också i min ägo en Traynor YGL Mark III - en charmig Fender Twin-klon från 70-talet som jag gav för mycket för till den där staren som numer driver Rindö Retro och som då hade butik på Karlbergsvägen i Stockholm. Den är helcharmig, men jag köpte den för att den såg så bra ut. Faktiskt. Och den skulle i ärlighetens namn vinna på att vara just en Fender Twin istället ljudmässigt.



Och just ikväll har jag fått bekräftat att jag äger en Marshall JMP-topp från 70-talet, en 100-wattare. En gammal bandbuddie vill inte se fanskapet igen för den är trasig, men eftersom den inte brunnit så går den nog att fixa. Men ärligt talat: Vem behöver 100 rör-watt? Buddien kör numer en nyare Gretch genom en Vox AC 15 - nytillverkad förstås. Men alla stärkare med bara ett element som jag testat låter så burkigt...



Det bästa ljud jag för tillfället kan uppnå är genom att koppla Classicen med SD 59-pickuperna genom MXR-distorsionpedalen till min lätt moddade Philips rör-radio från 50-talet.



Och det bästa jag nånsin haft ljudmässigt var när jag spelade på min gamla Hofner-planka med tre pickups och röd krokodilskinnsplast genom en AC30 topp och en ruttnande hembygges 2-12:a. Men var får man tag på sånt idag? Och ärligt talat - vackert var det inte...

Fenderianer och anhängare av Gibsonismen

Hur kommer det sig att man kan förlora sig så till den milda grad bortom förnuftets gränser att man kärar ner sig i en träbit, med lite metall och plast och annat elektroniskt jox? Att man kommer på sig själv med att fånstirra lyckligt på nämnda träbit oftare än att använda densamma till något kreativare?

Vad påverkar en att indentifiera sig med plankan? I ungdomen är det väl antagligen ens husgudar som viftar med en viss typ av planka som får en att vilja vifta med en likadan.

I mitt fall var det Telecastern, jag tragglade i över tjugo år med att försöka lära mig spela på en sån, för att hjältarna hade likadana... av en slump testade jag en Les Paul vid en studioinspelning och poletten föll ner - det här är MITT instrument. Jag har inga direkt stora influenser som använder samma träbit, men det är ok ändå numera. Den funkar för mig. Dessutom är de ju fantastiskt vackra. Och bra.

Gibson Firebird är en annan fantastiskt cool skapelse som jag använde under ett antal år för att hjälten gjorde det, men den kunde jag faktiskt traktera någorlunda, till skillnad mot Telen.

Nu har jag faktiskt glömt vart jag ville komma med det här, men kan ändå konstatera att vissa grejer känns rätt utan att man har något slags logik eller ens en vettig förklaring till varför man väljer det ena framför det andra.

Till exempel kan nämnas att en "närstående bekant" med en viss faiblesse för gamla Les Pauler nyligen införskaffade en reissue av Marshalls Bluesbreakercombo för en ansenlig summa pengar utan att ens ha testat den. Liknande affärer har jag också gjort med varierande resultat...

Den här t ex tycker jag är alldeles förtjusande,



en Burns Orbit Double 12, som finns på Örjans Junk Deals. Den skulle jag kunna köpa för att den är så vacker, men förmodligen låter den inte särskilt bra.

Å andra sidan, den här gitarren som finns på Halkans skulle jag inte ta i ens med tång, fast den mycket väl kan tänkas vara ett bra instrument:



Så, jag antar att jag är en ytlig kille som föredrar form före funktion... ;-)

Teenage LP?

Att det är världens bästa låt är ju odebattabelt. Men att det kryllade så illa av pållar visste i alla fall inte jag...

http://www.youtube.com/watch?v=wAtUw6lxcis&feature=search_on_watch&search=undertones