Jag borde låtit bloggkollegan skriva detta inlägg eftersom jag är långt inne på hans planhalva musikmässigt, men drar man iväg till finnskogarna på semester får man skylla sig själv! Jag satt nämligen och youtubeade härom kvällen och hittade det här klippet från en gitarrmässa där Peter Green's gamla LP 59 fanns utställd.
På klippet testas den, och i kommentarerna hävdas att just den här gitarren, med sin i och för sig välkända pick-up moddning, är helt unik i tonen - att det direkt går att höra att det är just den där Les Paulen. Det kanske bara är mitt musiköra det är fel på - eller så är jag inte tillräckligt överimpregnerad på gammal John Mayall/Fleetwood Mac etc för att kunna avgöra.
Just Mayall kommer ju till Stockholm snart, Berns 20/7. Hur det står till med Mr Green vet i alla fall inte jag.
Även om jag bugar och bockar i beundran för både Mayall och Green ligger en viss orkester från Australien mig varmare om hjärtat, och lite glad blev jag över den här nyheten härom dagen.
Ett par anmärkningar bara: I vissa tidningar lablades AC/DC som "Heavy metal-band" - vilket känns lite okunnigt, för att uttrycka det milt. Vidare undrar jag hur kul det skulle vara för de nära anhöriga att höra just den där låten om det var en annan som låg i kistan. Å andra sidan skulle man ju knappast bry sig så dags.
På den snodda bilden ovan lirar för övrigt P Green på en helt annan gitarr...
1 kommentar:
Jag håller med, jag är helt insnöad på Peter Green och tidiga Fleetwood Mac... men jag vet inte, jag tycker mer det är Peter Greens val av toner som sticker ut. Danny Kirwan har nästan ett mer unikt sound med sitt kollibrivibrato.
Skicka en kommentar