Semestertider?

Japp, nu är det dags att packa bilen full och åka till stugan. Jag tror inte moatjén blir lätt att övertala vad gäller packning. Själv skulle jag gärna se ett stycke Marshallförstärkare och en LP i bagaget, minst. Det skulle förstås bli på bekostnad av leksaker och sjuttioelva väskor med kläder. Det gör sig naturligtvis icke. Vad göra? HSB har sista ordet och man får väl sitta och dregla i glättiga gitarrmagasin under ett par veckor när abstinensen blir för svår.

Jag hade en tanke på att bygga en LP-liknande skapelse, eller rättare sagt montera ihop en byggsats snarare, som ett slags sommarprojekt, men det lutar åt att jag får bygga blomlådor åt svärmor istället. Inget fel i det förresten. Så nu blir det till att spela luftgitarr och knacka luftdator ett tag, för inte tar jag med en dator ut i skogen och det skulle aldrig falla mig in att skaffa babianarsel (Pod) och hörlurar.

Trevlig sommar och vårda era sexsträngingar ömt!

Att modda eller inte modda, det är frågan.

Vissa byter mikrofoner på sina gitarrer som andra byter kalsonger. Avsikten är naturligtvis att instrumentet ska låta bättre. Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av att hot-rodda mina gitarrer, men jag måste krypa till korset och erkänna att jag har blivit biten av moddarflugan. Lite, åtminstone.

Ett varningens finger måste höjas dock! Det man ofta glömmer är att:
1. Om gitarren är död akustiskt kommer den med all säkerhet att vara det inpluggad också. Även efter mikrofonbytet.
2. Om det är skit bakom plektrumet hjälper ingen moddning överhuvudtaget...

Jag har kunnat konstatera att det stämmer genom otaliga mickbyten. Min ena Les Paul låter himmelskt oavsett vilka mikrofoner som sitter i, medan den andra låter hyfsat på samma premisser.

I senaste numret av Musikermagasinet bekräftar en gitarrbyggare precis det, han menade på att inte ens kroppens material var särskilt väsentligt för gitarrens ton, utan det var greppbrädans material som var det mest avgörande. Det finns säkerligen massor av elektroniknördar som hävdar med bestämdhet att elektroniken är det mest avgörande, men de har, ursäkta min franska, helt för jävla fel.

Så, finns det någon sensmoral här? Något slags agenda? Ptja, möjligen det här; ägna mer tid till att spela istället för att löda.

En video med Reg och tjejerna kan jag väl bjuda på så här på lördagskvällen, som något slags tröst mot torsk i fotboll mot Spanien. Kolla in basisten!

Det var bättre förr, faktiskt

RSS:en från Strages odysse genom oförglömliga Youtube-klipp dog av nån anledning för några månader sen, och slappt nog följde jag aldrig upp det. Vilket å andra sidan möjligtgjort en helt fantastisk fredagskväll i sällskap med en massa bortglömt underligt gunk och ett par öl.

Det här fryser jag grymt på i alla fall.

Vän av ordning

Jag vet mycket väl att jag radat upp misstag och slarvigheter i hela mitt liv. Men jag tycker också att det finns en punkt när man kan försöka få hjälp om man har svårt för något. För oavsett allt annat, den här annonsen gör inte att jag får förtroende för säljaren direkt....

Byggsats

Konceptet är ju väl beprövat - kolla bara Ingvar Kamprads bankbok så får du se. Och det funkar helt uppenbart i andra sammanhang, som halvfärdiga hus där du får ägna första tre månaderna åt att - efter bästa förmåga - tapetsera, lägga golv och måla. Men uppenbarligen är världen inte redo för samma upplägg när det gäller gitarrer, erkannerligen Gitarrernas Gitarr. Kolla bara

http://www.blocket.se/vi/16520331.htm?ca=11_s

Om det inte är så att mitt ben har blivit draget så skiljer sig den här från en riktigt bra bara på avsaknaden av lack, men jag måste ju erkänna att jag personligen skulle föredra att lägga fyra till och få en färdigbyggd.

Att spotta på grannens gris

Den här guran är grym:

http://www.blocket.se/vi/15681313.htm?ca=11_s

men jag vill uppmana alla att inte göra affär med den lurendrejare som säljer den, jag blev nämligen blåst på just denna gitarr av "Stefan". En lång historia i kortversion är att jag gick med på (mea culpa) att byta den mot en skön -75:a Deluxe. Vad "Stefan" inte behagade berätta, och jag upptäckte det efter förvånansvärt lång tid själv eftersom lagningen var superproffsig, var att Deluxen hade drabbats av ett smärre missöde, typ. Nämligen totalt halsbrott.

Jag singlade iväg den där Deluxen i en annan bytesaffär så småningom, och summa sumarum gick jag mer plus än minus på affären, men taggen i hjärtat är ju kvar. Jag var dum, var inte det du också - köp ingenting av den här säljaren om du inte har total belysning och går på betablockerare.

Sen tycker jag ju att han lyckats hitta osedvanligt osmakliga nya stämmisar också.

Kill your darlings?

Nu kommer det här inte att handla om ett lustmord på föremålet för min beundran, Den Heliga Graalen - Gibson Les Paul.

Det är inte ens ett försök till att "aga den du älskar", utan snarare ett ärligt, om än subjektivt, omdöme om en speciell gitarr.

Våren 2002 led jag av akut GAS, jag behövde helt enkelt en Gibson och helst då en Les Paul. Min gamla Firebird var borta sen länge och SG Juniorn var nysåld. Jag flaxade runt i stans alla gitarraffärer och testade alla pållar jag hittade, men ingen kändes helt rätt. Döm om min förvåning när jag plockade ner en sprillans ny Les Paul Classic och den hade något de andra hade saknat - tonen! Den sjöng så fint att jag inte ens märkte vilket uruselt hantverk det var för övrigt. Till saken hör att jag blir alldeles kallsvettig och darrig så fort jag äntrar en gitarrmånglares butik och tunnelseendet jag får gör inga underverk med mitt omdöme.
Så den fick det alltså bli.

Väl hemma kunde jag ju raskt konstatera att Stevie Wonder fortfarande jobbar som okulär besiktningsman på Gibsonfabriken och om inte hantverkarna är epileptiker allihop så kunde ni ha lurat mig. Greppbräda som en puckelpist, bandstavar som tändstickor, hackiga kantlister, apelsinskalslack, osv. En goofer helt enkelt. Trots det gick jag inte tillbaka till affären. Varför kan man undra? Ptja, jag ville så desperat ha en pålle och det här var ju liksom den bästa som fanns att uppbringa denna vecka våren 2002. Så jag gick till stans gitarrguru och presenterade problematiken och det slutade med att han slet ut bandstavarna, slipade greppbrädan jämn och bandade om. Nu var den skön att spela på, men den lät inget vidare inkopplad. Raskt ut med de keramiska mickarna, som säkert i rätt applikation kan vara tillfredställande, men inte enligt mitt ljudideal. I med ett par Classic '57or och vips, nu lät den bra också. Vid det här laget hade den kostat mig ungefär vad man får ge för en Custom Shop-variant på musikstormarknaderna, vilket kändes lite sådär...

Illa skuren kantlist...

Cherrylack, lite lagom vinglig sådär.

Men hursomhelst, nu känns den bra och jaffalacken håller på att jämnas ut efter ihärdigt dagligt nötande, så hur missnöjd jag än var från början, så har den blivit min älskling nummer ett.

Kill your darlings? Skulle inte tro det. Snarare ett fall av "If you can't be with the one you love, love the one you're with".

Ebbot

RIP Bo

Jag påstår inte att han hade god smak när det gäller gitarrer, inte alltid i alla fall, men jävlar vilken skön stare Bo Diddley var. Jag såg honom aldrig live och nu är det för sent tyvärr, men det finns ju alltid dvd:er att tillgå.

Det skönastse var hans totala brist på självdistans, eller möjligen totala glimt i ögat, välj själv, men jag minns en intervju där han först beskriver sitt bidrag till musikhistorien: "Whaga-da-da ga-da ga-da-da, whaga-da-da ga-da ga-da-da, that's my thing...." och sen slår fast "Well, if I hadn't changed the history of rock'n roll, someone else would've"

Resta lite lagom peacefullt Bo, och hälsa de andra där uppe!

Arantes

Vintage, icke-vintage och skräpvintage

Guran på bilden är inte så gammal, tillverkad 1992 närmare bestämt. Jag bytte in den mot en Fender Telecaster 1975 härom dagen. Det strider mot min natur på ett plan men är perfekt enligt min natur enligt ett annat. För dels älskar jag vintage, ju äldre desto bättre, men jag är också Gibson-älskare, och det är ingen tvekan om att den där pållen är en bättre gitarr än den gamla telen. Jag provade en språjlans Japan-tele inne på butiken, och den kändes helt klart bättre än den där gamla inspelade telen. Vilket jag erkänner under protest eftersom jag tycker att gitarrer ska tillverkas i USA om de ska vara nåt att ha. Jag kan göra nåt enstaka undantag för engelska gitarrer, eller riktigt gamla tyska. Men japanska? Nej tack. För att inte tala om koreanska eller ännu underligare. Men jag måste erkänna att den där japan-telen kändes bra.

Butiksinnehavaren snackade om skräp-vintage. Jag har en gammal Epiphone-planka från mitten-60 som jag tänkt sälja till rätt pris, men butiksinnehavaren - vi kan väl kalla honom Skåningen - var måttligt imponerad. "Det där är bara skräp-vintage" sa Skåningen. "Tja," sa jag "men den är trots allt tillverkad i Gibsons Kalamazoo-fabrik, i Honduras-mahogny och Brasiliansk rosewood...". Och det fick han ju hålla med om, men han menade på att han ändå föredrog en riktigt bra nytillverkad om den bara låter tillräckligt bra. Kanske är skillnaden att Skåningen är nåt slags halvproffsmusiker och det är inte jag.

Efter att ha haft den hemma ett par dagar - Les Paulen alltså - börjar jag nästan luta åt att den är bättre än min andra pålle, och då håller jag verkligen på att ändra mig fundamentalt, för min andra är från 1972, och fram till för nån vecka sen kunde jag svära på att det är den skönaste gitarr jag nånsin spelat på. Det kanske den var fram till i torsdags i och för sig.

Men det går aldrig att komma ifrån att en gitarr från 1972 har mer Mojo än en gitarr från 1992.

Och det är inte jag som spelar på gitarren på bilden för alla er som undrat.

Arantes